Tips!

Har du något gammalt hus eller historiskt ställe som du vill att jag skriver om här?

Tipsa då mig på malin@lunadsign.se

Oradour-sur-Glane

Oradour-sur-Glane ligger i Frankrike. Platsen kallas idag för "martyrernas by" efter det som inträffade på platsen den 10 juni 1944.

Tyska SS-soldater totalförstörde byn och dödade 642 innevånare inklusive kvinnor och barn.

 Bild från 1944

Tack vare den franska presidenten de Gaulle, står byn idag kvar som ett minnesmärke och museum över den fruktansvärda händelsen.

I februari 1944 var den 2:a SS pansardivisionen stationerad norr om Toulouse i väntan på utrustning och nya trupper. Efter invasionen i Normandie (dagen-D) var divisionen beordrad att ta sig tvärs över landet för att stoppa de allierades framfart.

Tidigt på morgonen den 10 juni blev de informerade om att en SS officer hölls fången av motståndsrörelsen i Oradour sur-Vayres, en närliggande by.

Tyskarna spärrade av byn Oradour-sur-Glane som de av misstag trodde var Oradour sur-Vayres.

De beordrade alla bybor och alla som råkade  befinna sig i byn just då (bl.a. 6 personer som vid just det tillfället cyklade genom byn) att samlas på torget för att få sina identitetspapper kontrollerade.

Kvinnorna och barnen låstes in i kyrkan medan byn plundrades.

Under tiden leddes männen till sex stycken lador där maskingevär redan var uppställda

Enligt de som överlevde massakern började soldaterna skjuta dem, men siktade på benen för att de skulle dö långsamt.

När männen slutat röra sig hällde de bensin över kropparna och tände på ladorna.

Det var bara 6 st män som lyckades ta sig därifrån, men en av dem sågs sedan gående mot kyrkogården och sköts då i huvudet. Allt som allt dödades 190 män.

Tyskarna fortsatte till kyrkan där de placerade en brandbomb. Om några kvinnor och barn försökte fly ut genom dörrar och fönster sköts de till döds. Totalt dog 247 kvinnor och 205 barn här.

Endast en kvinna vid namn Marguerite Rouffanche överlevde. Hon lyckades ta sig ut genom fönstret i sakristian tillsammans med en ung kvinna och ett barn. Alla tre sköts. Marguerite skadades med överlevde till skillnad från de andra två. Hon gömde sig i ett par buskar och höll sig gömd till morgonen efter då hon räddades. En annan grupp på ca 20 bybor hade lyckats fly så snart tyskarna körde in i byn.

Några dagar senare kunde de överlevande begrava sina döda. 642 personer hade mördats på bara ett par timmar.

12 januari 1953 hölls en rättegång i Bordeaux mot de 65 tyska soldater (av de 200 som varit med vid massakern) som fortfarande var vid liv.

Marguerite Rouffanche under rättegången 1953

1988 dog Marguerite Rouffanche dog 91 år gammal. Andre Desourteaux, som var son till borgmästaren sa att det var väldigt tungt att bära henne till kyrkogården, eftersom de bar alla offer med henne.

Det enda barnet som överlevde massakern heter Roger Godfrin. Han var 7 år gammal 1944. 

Han levde till 2001 då han dog 65 år gammal. Han sa att det var ödet som gjorde att han överlevde. Han gjorde precis som alla de andra. Smartare personer än mig dog, det var bara ödet, det finns inget hjältemodigt i det.

Roger Godfrin vid minnesmärket i Oradour-sur-Glane

Robert Hebras överlevde också den dagen. Han berättar att det var en lördag då detta hände. Han var ledig från sitt jobb som mekaniker och stod utanför huset och pratade med en vän när de hörde ljudet av de tyska lastbilarna som körde in i stan.

Robert Hebras besöker byn

Han var med i en av ladorna. Folk sköts runt omkring honom och han blev själv träffad med flera skott. 18 år gammal överlevde han genom att spela död liggande under de andras döda kroppar. 

Skottskadan och bränd av elden lyckades han ta sig ur ladan och gömma sig i skogen.

Han återförenades senare med sin pappa som hade varit utanför byn just den här dagen.

Villa Muramaris

När jag tänkte på vart jag ville gifta mig så var Villa Muramaris, strax utanför Visby, ett av alternativen. 

Jag har aldrig varit där, men jag känner till historien om Ellen Roosval von Hallwyl, som tillsammans med sin make Johnny Roosval byggde huset mellan 1915-17.

Egentligen vet jag mer om Ellens mamma Wilhelmina, men det är en helt annan historia, som jag kommer ta upp en annan gång.

Ellen och Johnny Roosval i Muramaris trädgård

Efter att under flera år ha hyrt ett sommarboende på Gotland köpte paret 1915 mark där, för att bygga sitt eget hus.

Kostnaden för hela anläggningen gick på mellan 25-30 000 kr. Lite prisskillnad mot dagens kostnader för husbygge.

De första skisserna av huset gjorde paret själva, men sedan var det en arkitekt vid namn Arre Essén som utformade byggnadsritningarna, och Johnny Roosval var byggherre.

Tanken de hade var att huset skulle samspela med naturen och havet. 

Inspirationen till huset var en blandning av medelhavsarkitektur och gotländsk medeltid.

Vid huset byggdes även en ateljé (Ellen var konstnär), ett tehus, lusthus och en bastu. Även en golfbana och trädgård anlades.

Husets insida smyckades med konst och skulpturer som Ellen själv skapat. 

Den grå-vita fasaden på huset var putsad och kalkad och saknade helt utsmyckningar.

Paret bodde i huset i 35 år. Ellen Roosval von Hallwyl dg 1952 och Johnny gifte senare om sig. När han senare dog 1965 bodde hand andra fru Agneta i huset sommartid. I mitten av 80-talet sålde hon dock det och 1987 utsågs huset som ett byggnadsminne.

1995 köpte en ögonläkare vid namn Birgitta Amér huset och började rusta upp villan och trädgården.

 Här är några bilder från Sköna Hem och deras inspirerande bilder från Muramaris

 Tidigt på morgonen den 18 januari 2013 började det brinna på Muramaris och hela villan totalförstördes. Det visade sig vara en anlagd brand. 

 Här syns branden på långt håll....

Ett år efter branden har Muramaris fått nytt tak och det kommer att renoveras tillbaka till sin forma glans. Man räknar med att renoveringen kommer kosta mellan 15-20 miljoner kronor.

Det är så tragiskt att någons nyck och elakhet ska kosta så mycket pengar och förlusten av en sådan kulturskatt och kulturminne.

Det kommer byggas upp, men det blir aldrig detsamma igen...

Rädda ett hus!

Ofta när jag ser gamla hus så ser jag potentialen i dem. Det spelar egentligen ingen roll hur förfallna och risiga de är, jag kan ändå se skönheten och själen.

Det är något speciellt med det gamla. Det finns en historia bakom varje repa, varje hål, varje bräda.

Du kan bygga ett nytt hus i gammal stil, men du kommer aldrig att få samma känsla. Du kan inte köpa en själ till det huset, det är något som kommer med åren, med händelserna och livet.

Jag har hittat bilder på några gamla hus som underbara människor förbarmat sig över och gett nytt liv. Se så fint!

HUS NR 1

 Före

Efter

HUS NR 2

Före

Efter

HUS NR 3

Före

Efter

Het Achterhuis

Det är inte alla historiska hus som blir museum, men det här är ett av dem. Ett av de mest kända husen kanske jag också bör tillägga.

Huset på Prinsengracht där familjen Frank gömde sig under åren.......

Huset byggdes 1635 och ligger precis vid kanalen. 1 december 1940 köpte Otto Frank huset som kontor för sin firma Opekta. Ett företag som sysslande med kryddor och gelatin.

 Bottenvåningen var uppdelad i tre sektioner. I den främre delen var det varumottagning och expeditionsentré. Bakom det, i mittensektionen var "kryddfabriken" och i den bakre delen, som var bottenvåningen på det hemliga annexet packades varorna. 

På första våningen var kontoren för Otto Franks anställda, Miep Gies, Bep Voskuijl, Johannes Kleiman och Victor Kugler.  På baksidan, ovanför packavdelningen, hade Otto Frank sitt kontor. 

 Miep Gies vid sitt skrivbord på Opekta.

På våningen ovanför hans kontor kom familjen att gömma sig under två års tid innan de angavs till nazisterna.

Delen där familjen gömde sig hade ingen insyn. Det doldes av de hus som stod runt omkring på alla fyra sidorna.

Familjen Frank bestod av Otto och Edith och deras två döttrar Margot och Anne. Tillsammans med dem gömde sig även fyra andra personer. 

Anne Frank

Gömställets totala yta var ca 46 kvm och de var alltid tvungna att vara stilla och tysta under dagtid då det befann sig andra människor i huset. 

Anne skrev i sin dagbok att det var ett väldigt lyxigt gömställe jämfört med många andra som hon hört talas om.

Tack vare att Otto Frank hade ett par otroligt godhjärtade medarbetare kunde de, tack vare deras hjälp, få mat och hjälp under sin tid i gömstället.

Annes rum och skrivbord. På bordet ligger dagboken som nog måste vara den mest kända i hela världen.

Bakom denna bokhylla var ingången till gömstället 

 Miep och Jan Gies vid bokhyllan

Efter att de blivit bortförda av nazisterna skickades alla till olika koncentrationsläger. Av hela gruppen var Otto den enda som överlevde och återvände.

När familjen hade gripits rensades gömstället på alla deras tillhörigheter, men innan det skedde hade Miep Gies och Bep Viskuijl hunnit rädda en del personliga tillhörigheter, bland annat Annes dagbok.

Efter att Otto Frank kommit tillbaka till Amsterdam fick han dotterns dagbok av Miep, och bestämde sig för att ge ut den som bok. Den första boken kom ut på holländska 1947 under namnet Het Achterhuis. Ett namn som Anne redan i gömstället bestämt att hennes framtida biografi skulle heta.

Idag har de allra flesta hört talas om Anne Frank och hennes dagbok.

Kort efter att boken kommit ut började de anställda visa besökare runt i huset så de fick se gömstället där Anne Frank hade tillbringat sina två sista år i livet och skrivit sin dagbok.

1955 hade Opekta flyttat till nya lokaler och hela kvarteret hotades av rivning för att ge plats till en fabrik. Då startades en kampanj för att skydda huset som ett historiskt monument. 

The Anne Frank Foundation startades av Otto Frank och Johannes Kleiman den 3 maj 1957 för att samla in så pass mycket pengar att byggnaden skulle kunna renoveras. 

1960 öppnades byggnaden som museum.

För er som vill läsa mer:

Anne Frank Museum Amsterdam

Willard Asylum

The Willard Asylum for the Chronic Insane, alltså en vårdanstalt för de kroniskt "galna". Det ger en lite obehaglig känsla va?!

Den ligger i Willard, New York nära Seneca sjön. 1975 fanns den med på den nationella listan över historiska platser.

Under 1800-talet var det inte ovanligt att de psykiskt sjuka patienterna fick vara nakna och hölls kedjade dygnet runt.

Men när Willard öppnade i oktober 1869 hade de en annan bild av hur man skulle ta hand om patienterna. De ansåg att man skulle ge patienterna frihet och mening i en vacker miljö för att på så sätt hjälpa till med rehabiliteringen.

Synen på "galenskap" var mycket annorlunda då mot hur det är idag.

Den första patienten som kom till Willards vårdanstalt var Mary Rote. Hon hade flyttats från Columbia Countrys fattighus där hon hittats bunden, naken och hukad i ett hörn utan något som skylde henne. Hon hade inte ens en säng. Det bekräftades att hon hade befunnit sig i detta skick i över 10 år. 

Mary avled på Willard i januari 1876 pga av tuberkulos. Vid den tiden hade hon blivit en förebild för de framtida patienterna på anstalten. 

Hennes doktor Dr Chaplin States sa att hon hade klätt sig respektabelt varje dag, vårdat sitt yttre och hon hade börjat ta hand om sin hygien.

1860 hade Dr Sylvester D. Willard krävt att staten skulle undersöka förhållandena i fängelser, fattighus och andra ställen där psykiskt sjuka var placerade. Det fanns så mycket misshandel inom systemet som vid denna tid sköttes av kommunerna.

Månaderna efter att Willard Asylum öppnades fylldes det på med människor i samma kondition som Mary Rote, till alla 250 sängar var fyllda.

Under åren som följde utökades kliniken och 1890 fanns det 70 hus på platsen och mer än 2000 patienter. 

1995 stängdes anläggningen som då under årens lopp haft sammanlagt 54 000 patienter.

Vid stängningen hittade en ur personalen 400 resväskor daterade 1910-1960 på vinden som hade tillhört de inneboende.

För när patienterna kom till Willard Asylum hade de med sig en väska fylld med allt de ägde och kunde tänkas behöva under sin vistelse. De flesta patienter lämnade aldrig Willard vid liv. De begravdes i namnlösa gravar på andra sidan vägen från anstalten.