The Dakota building

The Dakota, Dakota Apartments eller The Dakota building som det också kallas är ett av New Yorks landmärken.

Foto taget 1890 från Central Park

Det designades av Henry J Hardenbergh och byggdes runt West 72 Street. Det byggdes på mark som mest bestod av skjul och stod i och med det skarp kontrast till sin omgivning. Det blev en symbol över rikedom och elegans.

Byggnaden stod färdig den 27 oktober 1884 och det sägs att det kan ha fått namnet Dakota eftersom "the upper west side" av Manhattan hade så sparsamt med innevånare att det var lika avlägset som Dakota territoriet.

Dakota blev ett NY landmärke 1969 och 1976 lades byggnaden till the National Register of Historic Places Inventory.

Byggnaden är fyrkantig och byggt runt en central innergård och har flera torn och balkonger. 

Den ligger alldeles mittemot Central Park och utsikten från översta våningarna är spektakulär.

Huvudentrén är stor nog att rymma häst och vagn som en gång i tiden användes.

Lägenheternas layout är enligt den franska stilen för den här perioden. 

Alla större rum är dels anslutna till varandra men är även tillgängliga från hallen och korridorerna. På så sätt tilläts gästerna röra sig naturligt mellan rummen under större festligheter. Dessutom underlättade det för tjänstefolket att cirkulera bättre.

Rum som finrum, och huvudsovrummen hade utsikt ut mot gatan medan matsal, kök och andra sidorum låg mot innergården.

Från början fanns det 65 lägenheter i byggnaden med 4-20 rum/lägenhet. Inga såg likadana ut.

Man kom upp till lägenheterna via trappan eller hissarna som fanns i alla fyra hörn runt innergården. 

Elektriciteten fick de genom ett elverk i byggnaden och det fanns även centralvärme.

Högst uppe, bredvid tjänstebostäderna fanns det ett lekrum och gym.

På senaste år blev dessa ytor på 10 våningen gjorts om till lägenheter. Fastigheten hade även en trädgård, privata krocketgräsmattor och en tennisbana.

Idag kan du för en liten nätt summa på mellan 4-30 miljoner dollar köpa en lägenhet i huset.

Mest känt blev Dakota för mordet på John Lennon 1980. Han och Yoko Ono bodde i byggnaden och han blev skjuten av Mark Chapman precis utanför huvudentrén.

Huvudentrén där John Lennon sköts till döds

Andra kända personer som bott i huset är bl.a. Lauren Bacall, Leonard Bernstein och Judy Garland.

Om ni har sett Roman Polanskis film Rosemary´s baby så är det The Dakota building som är exteriören till huset i filmen.

The red house

Det finns ett hus som ligger på Ulica Heltmana 22. Ett hus som en ond person har tillbringat några år av sitt liv i.

Hans namn är Amon Goeth och var SS-kommendant och styrde över koncentrationslägret i Plaszow.

Han var en allt igenom ond människa som sköt ihjäl fångar bäst han ville och lusten föll på. Personligen sköt han ihjäl över 500 personer.

 Interiörbild från tiden då Goeth bodde där

Lägret hade som mest 25.000 fångar under en och samma tid. Någon av fångarna i lägret ska ha sagt "När du såg Goeth såg man död".

Jag har inte lyckats hitta så mycket historia runt själva huset, vem som ägde det innan och vad som hände med det efter kriget. Det enda jag vet är att efter kriget gavs huset tillbaka till familjen som ägt det före kriget vilka föredrog att det inte skulle bli ihågkommet för sin del av historien.

Fram tills nyligen har huset varit i privat ägo men en lokal affärsman har köpt huset och har planer på att göra det till ett museum.

Interiörbilder från huset i dagsläget

Efter andra världskriget utlämnades Goeth till Polen där han ställdes inför rätta. Han fanns skyldig till brott mot mänskligheten och massmord och dömdes till döden genom hängning.

Hans sista ord ska ha varit Heil Hitler.....

Det finns en intressant dokumentär med Amon Goeths dotter Monika Hertwig som heter Inheritance. 

Monika Hertwig som 3 åring

Här kan ni läsa mer om den:

Inheritance

Här ser ni Monika med en av kvinnorna, Helen Jonas som var fånge i Plaszow och som tvingades jobba för Amon Goeth. 

Filmen Schindlers list utspelade sig i Plaszow 

Bild från Schindlers list - Helen och Amon Goeth

Tips!

Har du något gammalt hus eller historiskt ställe som du vill att jag skriver om här?

Tipsa då mig på malin@lunadsign.se

Oradour-sur-Glane

Oradour-sur-Glane ligger i Frankrike. Platsen kallas idag för "martyrernas by" efter det som inträffade på platsen den 10 juni 1944.

Tyska SS-soldater totalförstörde byn och dödade 642 innevånare inklusive kvinnor och barn.

 Bild från 1944

Tack vare den franska presidenten de Gaulle, står byn idag kvar som ett minnesmärke och museum över den fruktansvärda händelsen.

I februari 1944 var den 2:a SS pansardivisionen stationerad norr om Toulouse i väntan på utrustning och nya trupper. Efter invasionen i Normandie (dagen-D) var divisionen beordrad att ta sig tvärs över landet för att stoppa de allierades framfart.

Tidigt på morgonen den 10 juni blev de informerade om att en SS officer hölls fången av motståndsrörelsen i Oradour sur-Vayres, en närliggande by.

Tyskarna spärrade av byn Oradour-sur-Glane som de av misstag trodde var Oradour sur-Vayres.

De beordrade alla bybor och alla som råkade  befinna sig i byn just då (bl.a. 6 personer som vid just det tillfället cyklade genom byn) att samlas på torget för att få sina identitetspapper kontrollerade.

Kvinnorna och barnen låstes in i kyrkan medan byn plundrades.

Under tiden leddes männen till sex stycken lador där maskingevär redan var uppställda

Enligt de som överlevde massakern började soldaterna skjuta dem, men siktade på benen för att de skulle dö långsamt.

När männen slutat röra sig hällde de bensin över kropparna och tände på ladorna.

Det var bara 6 st män som lyckades ta sig därifrån, men en av dem sågs sedan gående mot kyrkogården och sköts då i huvudet. Allt som allt dödades 190 män.

Tyskarna fortsatte till kyrkan där de placerade en brandbomb. Om några kvinnor och barn försökte fly ut genom dörrar och fönster sköts de till döds. Totalt dog 247 kvinnor och 205 barn här.

Endast en kvinna vid namn Marguerite Rouffanche överlevde. Hon lyckades ta sig ut genom fönstret i sakristian tillsammans med en ung kvinna och ett barn. Alla tre sköts. Marguerite skadades med överlevde till skillnad från de andra två. Hon gömde sig i ett par buskar och höll sig gömd till morgonen efter då hon räddades. En annan grupp på ca 20 bybor hade lyckats fly så snart tyskarna körde in i byn.

Några dagar senare kunde de överlevande begrava sina döda. 642 personer hade mördats på bara ett par timmar.

12 januari 1953 hölls en rättegång i Bordeaux mot de 65 tyska soldater (av de 200 som varit med vid massakern) som fortfarande var vid liv.

Marguerite Rouffanche under rättegången 1953

1988 dog Marguerite Rouffanche dog 91 år gammal. Andre Desourteaux, som var son till borgmästaren sa att det var väldigt tungt att bära henne till kyrkogården, eftersom de bar alla offer med henne.

Det enda barnet som överlevde massakern heter Roger Godfrin. Han var 7 år gammal 1944. 

Han levde till 2001 då han dog 65 år gammal. Han sa att det var ödet som gjorde att han överlevde. Han gjorde precis som alla de andra. Smartare personer än mig dog, det var bara ödet, det finns inget hjältemodigt i det.

Roger Godfrin vid minnesmärket i Oradour-sur-Glane

Robert Hebras överlevde också den dagen. Han berättar att det var en lördag då detta hände. Han var ledig från sitt jobb som mekaniker och stod utanför huset och pratade med en vän när de hörde ljudet av de tyska lastbilarna som körde in i stan.

Robert Hebras besöker byn

Han var med i en av ladorna. Folk sköts runt omkring honom och han blev själv träffad med flera skott. 18 år gammal överlevde han genom att spela död liggande under de andras döda kroppar. 

Skottskadan och bränd av elden lyckades han ta sig ur ladan och gömma sig i skogen.

Han återförenades senare med sin pappa som hade varit utanför byn just den här dagen.

Villa Muramaris

När jag tänkte på vart jag ville gifta mig så var Villa Muramaris, strax utanför Visby, ett av alternativen. 

Jag har aldrig varit där, men jag känner till historien om Ellen Roosval von Hallwyl, som tillsammans med sin make Johnny Roosval byggde huset mellan 1915-17.

Egentligen vet jag mer om Ellens mamma Wilhelmina, men det är en helt annan historia, som jag kommer ta upp en annan gång.

Ellen och Johnny Roosval i Muramaris trädgård

Efter att under flera år ha hyrt ett sommarboende på Gotland köpte paret 1915 mark där, för att bygga sitt eget hus.

Kostnaden för hela anläggningen gick på mellan 25-30 000 kr. Lite prisskillnad mot dagens kostnader för husbygge.

De första skisserna av huset gjorde paret själva, men sedan var det en arkitekt vid namn Arre Essén som utformade byggnadsritningarna, och Johnny Roosval var byggherre.

Tanken de hade var att huset skulle samspela med naturen och havet. 

Inspirationen till huset var en blandning av medelhavsarkitektur och gotländsk medeltid.

Vid huset byggdes även en ateljé (Ellen var konstnär), ett tehus, lusthus och en bastu. Även en golfbana och trädgård anlades.

Husets insida smyckades med konst och skulpturer som Ellen själv skapat. 

Den grå-vita fasaden på huset var putsad och kalkad och saknade helt utsmyckningar.

Paret bodde i huset i 35 år. Ellen Roosval von Hallwyl dg 1952 och Johnny gifte senare om sig. När han senare dog 1965 bodde hand andra fru Agneta i huset sommartid. I mitten av 80-talet sålde hon dock det och 1987 utsågs huset som ett byggnadsminne.

1995 köpte en ögonläkare vid namn Birgitta Amér huset och började rusta upp villan och trädgården.

 Här är några bilder från Sköna Hem och deras inspirerande bilder från Muramaris

 Tidigt på morgonen den 18 januari 2013 började det brinna på Muramaris och hela villan totalförstördes. Det visade sig vara en anlagd brand. 

 Här syns branden på långt håll....

Ett år efter branden har Muramaris fått nytt tak och det kommer att renoveras tillbaka till sin forma glans. Man räknar med att renoveringen kommer kosta mellan 15-20 miljoner kronor.

Det är så tragiskt att någons nyck och elakhet ska kosta så mycket pengar och förlusten av en sådan kulturskatt och kulturminne.

Det kommer byggas upp, men det blir aldrig detsamma igen...

Rädda ett hus!

Ofta när jag ser gamla hus så ser jag potentialen i dem. Det spelar egentligen ingen roll hur förfallna och risiga de är, jag kan ändå se skönheten och själen.

Det är något speciellt med det gamla. Det finns en historia bakom varje repa, varje hål, varje bräda.

Du kan bygga ett nytt hus i gammal stil, men du kommer aldrig att få samma känsla. Du kan inte köpa en själ till det huset, det är något som kommer med åren, med händelserna och livet.

Jag har hittat bilder på några gamla hus som underbara människor förbarmat sig över och gett nytt liv. Se så fint!

HUS NR 1

 Före

Efter

HUS NR 2

Före

Efter

HUS NR 3

Före

Efter