LaLaurie Mansion, New Orleans

Adressen är 1140 Royal Street, staden New Orleans. Alla som har sett den tredje säsongen av American Horror story vet vem Delphine LaLaurie var och det är just hennes hus jag tänkte berätta om nu.

Delphine LaLaurie 

Gamla bilder på huset på 1140 Royal Street

Huset kallas för The LaLaurie Mansion och är i dag privatägt. 

Många spökturer går förbi utanför och många turister vallfärdar dit för att få en glimt av det ökända huset. Eftersom huset är bebott av en privatperson kan man tyvärr inte besöka huset på insidan.

Huset är förövrigt ordentligt renoverat och omgjort sedan 1832 då Dr Louis LaLaurie och hans fru Delphine flyttade in i sitt kreolska palats i French Quarters.

Paret var kända för sin rikedom och sitt stora sociala liv. Madame LaLaurie var den mest inflytelserika fransk-kreolska kvinnan i staden och hon hanterade familjens affärer och förde sig med stor stil. Hennes döttrar var bland de finast klädda i New Orleans.

Festerna som hölls på 1140 Royal Street var oerhört påkostade och alla som bjöds in till dessa var överväldigade av vad de såg. Huset, eller vi kallar det för palatset, består av tre våningar och kanske ser lite tråkig ut på utsidan, men på insidan var det oerhört påkostat. 

Det var som gjort för stora fester.

Mahognydörrarna med handsnidade blommor och mänskliga ansikten öppnades upp till stora ljusa salonger som var upplysta av hundratals ljus i gigantiska ljuskronor. Gästerna fick äta på europeiskt porslin som dukats upp på orientaliska dukar - importerade till stora kostnader.

Madame LaLaurie ansågs vara den vackraste och mest intelligenta kvinnan i hela New Orleans. De som fick del av hennes uppmärksamhet på dessa stora fester kunde inte sluta tala om henne. 

Gästerna i Madame LaLauries hem skämdes verkligen bort och värdinnan såg till att alla fick precis det de ville ha.

Det var den sidan som hon visade upp för vänner och beundrare, men hon hade även en annan sida - en kall, galen och blodtörstig sida.

Ett vykort på huset med text på baksidan

Familjen ägde massor av slavar och Madame LaLaurie var oerhört grym mot dem. Hon lät bland annat kedja fast kocken vid spisen i köket Och många andra behandlades till och med värre än så.

På den här tiden ansågs inte slavar vara människor utan de var en egendom och hade lägre status än djuren. 

Det var grannarna till familjen som misstänkte att det var något inte stod rätt till i grannhuset. De pratade om hur de ofta såg slavar komma och gå i huset, hur hembiträden rätt som det var kunde bytas ut till och med försvinna för att aldrig mera synas till.

En dag såg en av grannfruarna Madame LaLaurie jaga en liten flicka, som var hennes personliga uppassare, med en piska. Jakten slutade uppe på taket när flickan för att komma undan sin plågoande hoppade mot sin död. Grannen såg sedan hur de grävde ner flickans kropp under ett av träden på gården.

Vid den här tiden fanns det en lag i New Orleans som förbjöd sådan grym behandling av slavar. Myndigheterna som utredde grannens vittnesmål beslagtog familjen LaLauries slavar och sålde dem på auktion. Men det visade sig att Madame LaLaurie hade övertalat några släktingar att köpa slavarna och i hemlighet sälja tillbaka dem till henne.

Historien fortlöpte på samma sätt, med grym och illa behandling av slavarna, och så småningom började det viskas och gå rykten bland familjens vänner. Festinbjudningar tackades nej till, middags inviteringar ignorerades och medlemmarna i det kreolska samhället började undvika familjen LaLaurie mer och mer.

Så i april 1834 uppdagades det slutligen vad som försiggick bakom stängda dörrar i detta hus. 

En fruktansvärd brand bröt ut i familjens kök. 

Det sägs att det var kocken som avsiktligt satte igång den eftersom han inte längre stod ut med tortyren han utsattes för. Branden spred sig huset och när . brandmännen lyckats släcka elden fick de se en syn som de aldrig skulle glömma.

Bakom en dold och låst dörr på vinden upptäckte de ett dussin slavar, fastkedjade vid väggarna. De befann sig i ett fruktansvärt skick. Där fanns både män och kvinnor. En del var fastspända vid operationsbord, en del satt instängda i hundburar. Kroppsdelar låg lite varstans. Huvuden och mänskliga organ låg lite slumpmässigt nedslängda i burkar. Obehagliga ”souvenirer" stod på hyllor.

Jag tänker inte gå in på mer äckliga detaljer men det finns så mycket värre saker att läsa om detta så man tror inte att det är sant.

Brandmännen flydde därifrån så snabbt de kunde och läkare från ett närliggande sjukhus tillkallades. Det är osäkert hur många som levde där uppe på vinden när de upptäcktes men de flesta var i alla fall döda.

Det behöver väl knappast sägas att denna händelse var det värsta som någonsin utspelat sig i stadens historia och ryktet spred sig som en löpeld. Man ansåg att det var Madame LaLaurie som ensam var ansvarig för detta fruktansvärda och att hennes man, vetat om hennes sjuka aktiviteter, men valt att titta åt ett annat håll

Grupper av människor samlades utanför LaLauries palats, krävde vedergällning och bar med sig snaror. Plötsligt lämnade en häst och vagn huset i en väldig fart och försvann in i myllret av människor. Familjen hade lämnat sitt hem och skulle aldrig mer bli sedda igen.

Ingen vet vart de blev av. Rykten säger att de gav sig av till Frankrike och andra säger att de levde i skogen längs med den norra stranden av Lake Ponchatrain. Det fanns också de som påstådde att de försvann till någon av de små städerna nära New Orleans där de gömdes av släktingar.

Vart de än blev av så togs det aldrig några rättsliga åtgärder mot Delphine LaLaurie.

Vad som hände med de som överlevde hennes hemska tortyr vet man inte heller.

Huset vandaliserades  därefter av folkmassorna som krävde hämnd, och efter att det ockuperats ett kort tag blev det stående tomt i många år. Det blev mer och mer förfallet. Rykten om spökerier, skrik och osaliga andar i det övergivna huset kom att bli en vardag. Det sades till och med att de som gick in i huset aldrig kom ut igen. 

1837 lades huset ut på marknaden och köptes av en man som bara behöll det i tre månader. Han sa att han plågades av märkliga ljud, skrik gråt och stön på nätterna. Han försökte hyra ut rum ett kort tag men hyresgästerna stannade bara för några få dagar vilket ledde till att han snart övergav huset.

Under inbördeskriget omvandlade man det tomma huset till en integrerad flickskola. 

1882 blev palatset återigen ett centrum för New Orleans societet då en engelska lärare gjorde det till ett konservatorium för musik och en fashionabel dansskola. Det gick mycket bra ett tag och skolan var attraktiv för barnen till de allra finaste familjerna i staden.

Skolan stängdes dock dagen efter att en lokaltidning gått ut med en anklagelse mot läraren, att det skulle ha förekommit oanständigheter med de kvinnliga eleverna.

Några år senare var det ytterligare en märklig händelse i huset. Jules Vignie, en excentrisk medlem ur en välbärgad familj från New Orleans levde i hemlighet i huset från den senare delen av 1880-talet fram till sin död 1892. Han hittades död i en trasig tältsäng, där han levt i total smuts och misär medan det i närliggande rum fanns undangömda antikviteter och skatter. En väska innehållande flera hundra dollar hittades bredvid hans kropp och flera tusen dollar hittades undangömda i hans madrass.

Huset stod återigen övergivet framtill slutet på 1890-talet. På den tiden kom det många italienska immigranter till New Orleans. Många gamla hus köptes snabbt upp och byggdes om till lägenheter för de nyanlända. LaLaurie palatset var ett av dessa hus, men trots den billiga hyran var inte hyresgästerna sugna på att stanna i huset. 

Många olika historier cirkulerade bland hyresgästerna, om hur de t.ex träffat på mörkhyade nakna män i kedjor som attackerade dem och sedan bara försvunnit i tomma intet, ett spöke sägs ha attackerat barnen med piska. Och så de ständigt återkommande skriken och gråten som ekade genom huset om natten.

Huset blev återigen tomt eftersom det inte gick att behålla hyresgästerna.

Senare skulle huset bli en bar och efter det en möbelaffär.

2007 köptes faktiskt huset av Nicolas Cage. Dock blev huset utmätt 2009 och han förlorade det. Han påstod att det vore det perfekta stället att skriva en skräcknovell på - vilket han aldrig gjorde.

Ritning över huset som det såg ut när Nicholas Cage ägde det

Idag ägs det av en man vid namn Michael Whalen och han har renoverat upp huset totalt. 

Jämför dörren på den mittersta av de gamla bilderna inifrån huset så ser ni att dörren längst till höger har detta mönster mitt på.

 Trappan upp till vindan är upplyst i rött.

Lite tråkigt att se att huset blivit så ”modernt” men samtidigt kan man förstå att man inte vill leva i det förgångna med alla obehagliga minnen det här huset faktiskt har.

First class shoe store

Tänk er att plötsligt en dag öppna en dörr i ett hus och gå in i en värld som stått stilla sedan 60 talet.
Det var precis vad som hände en amerikans familj som ärvde sina farföräldrars hus.

De hittade skoaffären som deras farmor drivit mellan 40- och 60-talet då hon blev sjuk. Eftersom den övriga släkten hade sina egna karriärer öppnades affären aldrig mer och dörren hade varit låst i årtionden. Tills nu.
En vintage och skoälskares dröm.

Som barn hade de aldrig lagt någon större uppmärksamhet vid affären som låg i samma hus som farföräldrarna bodde. De var ju bara där för att hälsa på dem.

Farföräldrarna var kända för att samla på allt möjligt. Antagligen tänkte de att detta skulle bli värt något en vacker dag.

Alla skor är oanvändna om än aningen dammiga. Men på grund av ålder så har gummisulorna på många av skorna blivit hårda och stela. Hetta och torr luft har också gjort sitt till.

För ett par år sedan kom en produktionsbolag förbi affären och köpte upp ett hundratal skor.

Vart denna lilla skobutik ligger är fortfarande en hemlighet. Familjen vill inte tala om det förrän de känner sig redo för att dela med sig av "tidskapseln" till resten av världen. Just nu funderar de på vad de ska ta sig till med denna vintageskatt.

Red Dress Manor

Tänk att hitta ett hus, som bara lämnats att förfalla. Tänk att du i det huset hittar en massa personliga ägodelar som fotografier, kärleksbrev, möbler och kläder.

Du vet vem den sista personen som bodde där var, men det går inte att få reda på något mer om personen, familjen, släkten.
Fanns det barn? Vart är de nu? Varför har ingen tagit hand om de personliga ägodelarna, varför står huset lämnat att förfalla.
Det som gör mig så fascinerad av gamla hus är till stor del historien bakom. Vilka som bodde där och händelser som utspelade sig på den platsen.

Huset jag ska berätta om nu ligger i Llanymynech, Powys, Wales och heter Calott Hall. Eller som det nu för tiden kallas Red Dress Manor.
Huset byggdes 1725, ligger ute på landsbygden och var från första början en mjölkgård.
Efter två århundraden som mjölkgård blev huset 1953 listat som "grade II" vilket innebär att märktes som en "särskilt viktig byggnad".

Men de senaste 40 åren har huset inte bebotts av någon levande människa.

Huset har 4 sovrum och här bodde fram till tidigt 1970 tal en kvinna som hette Ellen Jones. När hon sedan avled blev huset lämnat som det var och glömdes mer eller mindre bort.
Numera har naturen mer eller mindre tagit över huset och på många ställen kan man se grenar och löv hänga in genom taket och jord kommer in via den öppna spisen.

Den blommiga 50 tals tapeten börjar sakta men säkert lossna från stenväggarna.

Folk som har besökt huset säger att det känns precis som att komma in i någons hem. Att det nästan känns som att man kliver in oinbjuden och förväntar sig att få se Ellen själv sitta framför sitt sminkbord.
Huset har i folkmun börjat kallas för Red Dress Manor på grund av den röda satinklänningen som fortfarande hänger i garderoben. Det finns till och med fotografier på Ellen iförd just den röda klänningen.

Jag tycker personligen att det är tragiskt att det bara lämnas att förfalla och funderar ju givetvis på om Ellen inte hade några släktingar som brydde sig om att ta reda på hennes personliga tillhörigheter.
Vem var hon? Ingen verkar veta något.
Allt är lämnat som det såg ut den dagen hon gav sig av till himlen. Hennes makeup står fortfarande kvar på sminkbordet...

High Fields, Hopewell NJ, Charles Lindberghs hus

Charles Lindbergh (svenskättling från Smedstorp, Österlen)  har de flesta hört om. Han var en känd flygare som faktiskt var den första att flyga nonstop över Atlanten ensam i sitt plan Spirit of St Louis.

Paret Charles Lindbergh och Anne Morrow

Men det finns även en annan del av hand liv som inte var lika lycklig och och det är kidnappningen av hans tvååriga son, Charles Lindbergh Jr.

Stolt nybliven mamma med sin lilla son

Charles Lindbergh Jr, född den 22 juni 1930

Charles Lindbergh och hans fru Anne Morrow (flygare och författare) var inte beredda på all den uppmärksamhet som Atlantflygningen gav och de var ständigt bevakade av pressen. Ju mindre samarbetsvilliga de blev desto mer intensiv blev medias intresse.

Lindberghs svärfar tyckte att de skulle acceptera media och välkomna dem i privatlivet men det höll paret inte med om.

Därför köpte de en tomt i en avlägsen del av New Jersey, nära den lilla staden Hopewell.

Under byggtiden bodde paret hos Anne Morrows familj i Englewood, New Jersey, och under helgerna bodde de i huset som byggdes.

Charles Jr på sin 1-årsdag

Vanligtvis åkte de tillbaka till Englewood på måndagarna men den sista helgen i februari bestämde de sig för att stanna några extra dagar i huset eftersom sonen var förkyld.

Klockan 8 på kvällen mot den 1 mars 1932 lades Charles Jr till sängs av sin nanny Betty Gow. Hon lade en filt över honom som hon fäste med två stora säkerhetsnålar  för att förhindra honom från att röra sig i sömnen.

Vid halv tio tiden tyckte sig Charles Lindbergh höra ett ljud. Vid 10 tiden tittade nannyn till barnet som då var borta från sängen.

När de började söka efter barnet hittade de ett vitt kuvert på fönsterbrädan innehållande ett kidnappningsbrev.

Fönstret genom vilket kidnapparen tog sig in och ut ur rummet.

Efter 20 minuter var polis, press och familjens advokat på väg till platsen. Ett däckavtryck hittades på platsen och även en tredelad stege hittades senare i buskarna nära huset.

Först 2 månader senare hittades kroppen efter den lilla pojken, bara en kort bit från huset. Det visade sig att han hade dött av en kraftig fraktur i huvudet.

Utredningen runt kidnappningen pågick i 2 år innan den tyskfödde snickaren Bruno Hauptmann bands till brottet.

Han dömdes till döden genom den elektriska stolen.

Fram till sin död hävdade han sin oskuld och än i dag talas det om att allt runt denna rättegång inte gick rätt till. Det finns massor av teorier om att det var fler eller helt andra människor som var inblandade i kidnappningen.

1933 skänkte paret Lindbergh sitt hus, High Fileds, till staten och flyttade därifrån. Det sägs att de aldrig återvände dit och deras yngsta dotter säger att det aldrig någonsin pratades om händelsen runt kidnappningen.

Idag avvänds huset som skola, Albert Elias School, en skola för pojkar som har hamnat snett i livet. Insidan av huset är totalrenoverat men utsidan ser fortfarande ut som det gjorde natten mot den 1 mars 1932