lördag 28 maj 2016

Flavel House, Astoria

På 15th Street and Franklin Avenue i Astoria, Oregon finns det ett hus som länge stod övergivet.
I dag är det sålt till en man vid namn Greg Newenhof som valt att renovera upp det till sin forna glans. Han betalade 221,901 dollar kontant för fastigheten.


Huset byggdes 1901 av Astorias första miljonär, kaptenen George Flavel. Det var hans son Harry M. Flavel och dennes hustru Florence som kom att ärva huset och de bodde där tillsammans med barnen Harry Sherman och Mary Louise.

Sonen, Harry Sherman är egentligen den person som gjort att huset fått sin "spännande" historia, även om familjen i övrigt var välkänd i staden.
När pappan dog 1951 blev Harry S den enda mannen i huset. Det går rykten om att han låste ut sin mamma och syster mitt i vintern och spolade ner dem med vattenslangen. Han avfyrade pistol på Halloween och nyårsafton.
När han var 20 år fick han smeknamnet "Hatchet Harry" efter att i ha huggit sönder trappräcket i huset medan hans mamma var inlåst i ett rum på övervåningen.
Varken Harry eller Mary Louise gifte sig eller fick någonsin några barn.

Harry och hans syster Mary Louise. Kanske med deras mamma

I februari 1983 var Harry involverad i en incident ute på gatan vid huset. En person kom körade alldeles för fort och Harry som var ute och gick med hunden slog hundens koppel som var en kedja rakt in i bilen.
Föraren som klev ur bilen krävde att få veta Harrys namn så att han kunde anmäla honom. Harry gillade inte detta och knivhögg mannen i magen.
Denna händelse gjorde att familjen helt och hållet drog sig undan från all social kontakt.

1985 fälldes Harry för brottet och dömdes till fängelse. Han överklagade domen ett flertal gånger och avvek från att dyka upp i rätten den 17:e augusti 1990 då han och hans familj lämnade delstaten.
En granne som bodde tvärs över gatan hade sett när Harry, hans syster, deras 90 åriga mamma och två hundar klämde in sig i bilen och lämnade sitt hem.
Huset stod kvar och blev allt mer förfallet ju längre tiden gick.


Harry arresterades två månader senare i Willow Grove i Pennsylvania efter att ha stulit handdukar på ett motell.
Hans syster betalade borgen och familjen försvann återigen.
Den 31 maj 2010 dog Harry, då 82 år gammal. Hans kropp låg på bårhuset i 9 månader eftersom hans syster vägrade betala för hans begravning. Slutligen betalade en begravningsfond hans begravningskostnader och han begravdes i Portland.

Systern, Mary Louise, återvände aldrig till huset och under en lång tid visste ingen vad som hänt med henne. 2012 lyckades en lokaltidning hitta henne. Hon gick med på en intervju under förutsättningen att de inte skulle avslöja vart hon bodde. Hon var då 87 år gammal. Hon berättade att livet inte var lätt om man hette Flavel och bodde i Astoria. Många grannar hade varit avundsjuka på deras förmögenhet, speciellt under den stora depressionen.



Samma år lyckades de lokala myndigheterna få tillstånd att komma in i huset. De hittade rum som var fyllda med gamla tidningar, en del så gamla som hundra år, högar med oöppnad post, en märklig samling flaskor med blekmedel i källaren. Det fanns även kartonger fulla med självhjälpsböcker.
En 50-tals baddräkt hängde i ett alldeles rosa badrum. I kylskåpet fanns det fortfarande kvar mat, och även vad som en gång varit en hund.




måndag 8 februari 2016

LaLaurie Mansion, New Orleans

Adressen är 1140 Royal Street, staden New Orleans. Alla som har sett den tredje säsongen av American Horror story vet vem Delphine LaLaurie var och det är just hennes hus jag tänkte berätta om nu.

Delphine LaLaurie 

Gamla bilder på huset på 1140 Royal Street

Huset kallas för The LaLaurie Mansion och är i dag privatägt. 
Många spökturer går förbi utanför och många turister vallfärdar dit för att få en glimt av det ökända huset. Eftersom huset är bebott av en privatperson kan man tyvärr inte besöka huset på insidan.
Huset är förövrigt ordentligt renoverat och omgjort sedan 1832 då Dr Louis LaLaurie och hans fru Delphine flyttade in i sitt kreolska palats i French Quarters.

Paret var kända för sin rikedom och sitt stora sociala liv. Madame LaLaurie var den mest inflytelserika fransk-kreolska kvinnan i staden och hon hanterade familjens affärer och förde sig med stor stil. Hennes döttrar var bland de finast klädda i New Orleans.

Festerna som hölls på 1140 Royal Street var oerhört påkostade och alla som bjöds in till dessa var överväldigade av vad de såg. Huset, eller vi kallar det för palatset, består av tre våningar och kanske ser lite tråkig ut på utsidan, men på insidan var det oerhört påkostat. 
Det var som gjort för stora fester.
Mahognydörrarna med handsnidade blommor och mänskliga ansikten öppnades upp till stora ljusa salonger som var upplysta av hundratals ljus i gigantiska ljuskronor. Gästerna fick äta på europeiskt porslin som dukats upp på orientaliska dukar - importerade till stora kostnader.


Madame LaLaurie ansågs vara den vackraste och mest intelligenta kvinnan i hela New Orleans. De som fick del av hennes uppmärksamhet på dessa stora fester kunde inte sluta tala om henne. 
Gästerna i Madame LaLauries hem skämdes verkligen bort och värdinnan såg till att alla fick precis det de ville ha.
Det var den sidan som hon visade upp för vänner och beundrare, men hon hade även en annan sida - en kall, galen och blodtörstig sida.

Ett vykort på huset med text på baksidan

Familjen ägde massor av slavar och Madame LaLaurie var oerhört grym mot dem. Hon lät bland annat kedja fast kocken vid spisen i köket Och många andra behandlades till och med värre än så.
På den här tiden ansågs inte slavar vara människor utan de var en egendom och hade lägre status än djuren. 

Det var grannarna till familjen som misstänkte att det var något inte stod rätt till i grannhuset. De pratade om hur de ofta såg slavar komma och gå i huset, hur hembiträden rätt som det var kunde bytas ut till och med försvinna för att aldrig mera synas till.
En dag såg en av grannfruarna Madame LaLaurie jaga en liten flicka, som var hennes personliga uppassare, med en piska. Jakten slutade uppe på taket när flickan för att komma undan sin plågoande hoppade mot sin död. Grannen såg sedan hur de grävde ner flickans kropp under ett av träden på gården.
Vid den här tiden fanns det en lag i New Orleans som förbjöd sådan grym behandling av slavar. Myndigheterna som utredde grannens vittnesmål beslagtog familjen LaLauries slavar och sålde dem på auktion. Men det visade sig att Madame LaLaurie hade övertalat några släktingar att köpa slavarna och i hemlighet sälja tillbaka dem till henne.


Historien fortlöpte på samma sätt, med grym och illa behandling av slavarna, och så småningom började det viskas och gå rykten bland familjens vänner. Festinbjudningar tackades nej till, middags inviteringar ignorerades och medlemmarna i det kreolska samhället började undvika familjen LaLaurie mer och mer.
Så i april 1834 uppdagades det slutligen vad som försiggick bakom stängda dörrar i detta hus. 
En fruktansvärd brand bröt ut i familjens kök. 


Det sägs att det var kocken som avsiktligt satte igång den eftersom han inte längre stod ut med tortyren han utsattes för. Branden spred sig huset och när . brandmännen lyckats släcka elden fick de se en syn som de aldrig skulle glömma.

Bakom en dold och låst dörr på vinden upptäckte de ett dussin slavar, fastkedjade vid väggarna. De befann sig i ett fruktansvärt skick. Där fanns både män och kvinnor. En del var fastspända vid operationsbord, en del satt instängda i hundburar. Kroppsdelar låg lite varstans. Huvuden och mänskliga organ låg lite slumpmässigt nedslängda i burkar. Obehagliga ”souvenirer" stod på hyllor.
Jag tänker inte gå in på mer äckliga detaljer men det finns så mycket värre saker att läsa om detta så man tror inte att det är sant.
Brandmännen flydde därifrån så snabbt de kunde och läkare från ett närliggande sjukhus tillkallades. Det är osäkert hur många som levde där uppe på vinden när de upptäcktes men de flesta var i alla fall döda.

Det behöver väl knappast sägas att denna händelse var det värsta som någonsin utspelat sig i stadens historia och ryktet spred sig som en löpeld. Man ansåg att det var Madame LaLaurie som ensam var ansvarig för detta fruktansvärda och att hennes man, vetat om hennes sjuka aktiviteter, men valt att titta åt ett annat håll
Grupper av människor samlades utanför LaLauries palats, krävde vedergällning och bar med sig snaror. Plötsligt lämnade en häst och vagn huset i en väldig fart och försvann in i myllret av människor. Familjen hade lämnat sitt hem och skulle aldrig mer bli sedda igen.

Ingen vet vart de blev av. Rykten säger att de gav sig av till Frankrike och andra säger att de levde i skogen längs med den norra stranden av Lake Ponchatrain. Det fanns också de som påstådde att de försvann till någon av de små städerna nära New Orleans där de gömdes av släktingar.
Vart de än blev av så togs det aldrig några rättsliga åtgärder mot Delphine LaLaurie.
Vad som hände med de som överlevde hennes hemska tortyr vet man inte heller.

Huset vandaliserades  därefter av folkmassorna som krävde hämnd, och efter att det ockuperats ett kort tag blev det stående tomt i många år. Det blev mer och mer förfallet. Rykten om spökerier, skrik och osaliga andar i det övergivna huset kom att bli en vardag. Det sades till och med att de som gick in i huset aldrig kom ut igen. 

1837 lades huset ut på marknaden och köptes av en man som bara behöll det i tre månader. Han sa att han plågades av märkliga ljud, skrik gråt och stön på nätterna. Han försökte hyra ut rum ett kort tag men hyresgästerna stannade bara för några få dagar vilket ledde till att han snart övergav huset.
Under inbördeskriget omvandlade man det tomma huset till en integrerad flickskola. 

1882 blev palatset återigen ett centrum för New Orleans societet då en engelska lärare gjorde det till ett konservatorium för musik och en fashionabel dansskola. Det gick mycket bra ett tag och skolan var attraktiv för barnen till de allra finaste familjerna i staden.
Skolan stängdes dock dagen efter att en lokaltidning gått ut med en anklagelse mot läraren, att det skulle ha förekommit oanständigheter med de kvinnliga eleverna.


Några år senare var det ytterligare en märklig händelse i huset. Jules Vignie, en excentrisk medlem ur en välbärgad familj från New Orleans levde i hemlighet i huset från den senare delen av 1880-talet fram till sin död 1892. Han hittades död i en trasig tältsäng, där han levt i total smuts och misär medan det i närliggande rum fanns undangömda antikviteter och skatter. En väska innehållande flera hundra dollar hittades bredvid hans kropp och flera tusen dollar hittades undangömda i hans madrass.
Huset stod återigen övergivet framtill slutet på 1890-talet. På den tiden kom det många italienska immigranter till New Orleans. Många gamla hus köptes snabbt upp och byggdes om till lägenheter för de nyanlända. LaLaurie palatset var ett av dessa hus, men trots den billiga hyran var inte hyresgästerna sugna på att stanna i huset. 
Många olika historier cirkulerade bland hyresgästerna, om hur de t.ex träffat på mörkhyade nakna män i kedjor som attackerade dem och sedan bara försvunnit i tomma intet, ett spöke sägs ha attackerat barnen med piska. Och så de ständigt återkommande skriken och gråten som ekade genom huset om natten.
Huset blev återigen tomt eftersom det inte gick att behålla hyresgästerna.
Senare skulle huset bli en bar och efter det en möbelaffär.

2007 köptes faktiskt huset av Nicolas Cage. Dock blev huset utmätt 2009 och han förlorade det. Han påstod att det vore det perfekta stället att skriva en skräcknovell på - vilket han aldrig gjorde.

Ritning över huset som det såg ut när Nicholas Cage ägde det


Idag ägs det av en man vid namn Michael Whalen och han har renoverat upp huset totalt. 

Jämför dörren på den mittersta av de gamla bilderna inifrån huset så ser ni att dörren längst till höger har detta mönster mitt på.

 Trappan upp till vindan är upplyst i rött.


Lite tråkigt att se att huset blivit så ”modernt” men samtidigt kan man förstå att man inte vill leva i det förgångna med alla obehagliga minnen det här huset faktiskt har.

tisdag 6 januari 2015

First class shoe store

Tänk er att plötsligt en dag öppna en dörr i ett hus och gå in i en värld som stått stilla sedan 60 talet.
Det var precis vad som hände en amerikans familj som ärvde sina farföräldrars hus.


De hittade skoaffären som deras farmor drivit mellan 40- och 60-talet då hon blev sjuk. Eftersom den övriga släkten hade sina egna karriärer öppnades affären aldrig mer och dörren hade varit låst i årtionden. Tills nu.
En vintage och skoälskares dröm.


Som barn hade de aldrig lagt någon större uppmärksamhet vid affären som låg i samma hus som farföräldrarna bodde. De var ju bara där för att hälsa på dem.

Farföräldrarna var kända för att samla på allt möjligt. Antagligen tänkte de att detta skulle bli värt något en vacker dag.

Alla skor är oanvändna om än aningen dammiga. Men på grund av ålder så har gummisulorna på många av skorna blivit hårda och stela. Hetta och torr luft har också gjort sitt till.


För ett par år sedan kom en produktionsbolag förbi affären och köpte upp ett hundratal skor.


Vart denna lilla skobutik ligger är fortfarande en hemlighet. Familjen vill inte tala om det förrän de känner sig redo för att dela med sig av "tidskapseln" till resten av världen. Just nu funderar de på vad de ska ta sig till med denna vintageskatt.

torsdag 4 december 2014

Red Dress Manor


Tänk att hitta ett hus, som bara lämnats att förfalla. Tänk att du i det huset hittar en massa personliga ägodelar som fotografier, kärleksbrev, möbler och kläder.


Du vet vem den sista personen som bodde där var, men det går inte att få reda på något mer om personen, familjen, släkten.
Fanns det barn? Vart är de nu? Varför har ingen tagit hand om de personliga ägodelarna, varför står huset lämnat att förfalla.
Det som gör mig så fascinerad av gamla hus är till stor del historien bakom. Vilka som bodde där och händelser som utspelade sig på den platsen.


Huset jag ska berätta om nu ligger i Llanymynech, Powys, Wales och heter Calott Hall. Eller som det nu för tiden kallas Red Dress Manor.
Huset byggdes 1725, ligger ute på landsbygden och var från första början en mjölkgård.
Efter två århundraden som mjölkgård blev huset 1953 listat som "grade II" vilket innebär att märktes som en "särskilt viktig byggnad".


Men de senaste 40 åren har huset inte bebotts av någon levande människa.

Huset har 4 sovrum och här bodde fram till tidigt 1970 tal en kvinna som hette Ellen Jones. När hon sedan avled blev huset lämnat som det var och glömdes mer eller mindre bort.
Numera har naturen mer eller mindre tagit över huset och på många ställen kan man se grenar och löv hänga in genom taket och jord kommer in via den öppna spisen.


Den blommiga 50 tals tapeten börjar sakta men säkert lossna från stenväggarna.


Folk som har besökt huset säger att det känns precis som att komma in i någons hem. Att det nästan känns som att man kliver in oinbjuden och förväntar sig att få se Ellen själv sitta framför sitt sminkbord.
Huset har i folkmun börjat kallas för Red Dress Manor på grund av den röda satinklänningen som fortfarande hänger i garderoben. Det finns till och med fotografier på Ellen iförd just den röda klänningen.


Jag tycker personligen att det är tragiskt att det bara lämnas att förfalla och funderar ju givetvis på om Ellen inte hade några släktingar som brydde sig om att ta reda på hennes personliga tillhörigheter.
Vem var hon? Ingen verkar veta något.
Allt är lämnat som det såg ut den dagen hon gav sig av till himlen. Hennes makeup står fortfarande kvar på sminkbordet...