Willard Asylum

The Willard Asylum for the Chronic Insane, alltså en vårdanstalt för de kroniskt "galna". Det ger en lite obehaglig känsla va?!

Den ligger i Willard, New York nära Seneca sjön. 1975 fanns den med på den nationella listan över historiska platser.

Under 1800-talet var det inte ovanligt att de psykiskt sjuka patienterna fick vara nakna och hölls kedjade dygnet runt.

Men när Willard öppnade i oktober 1869 hade de en annan bild av hur man skulle ta hand om patienterna. De ansåg att man skulle ge patienterna frihet och mening i en vacker miljö för att på så sätt hjälpa till med rehabiliteringen.

Synen på "galenskap" var mycket annorlunda då mot hur det är idag.

Den första patienten som kom till Willards vårdanstalt var Mary Rote. Hon hade flyttats från Columbia Countrys fattighus där hon hittats bunden, naken och hukad i ett hörn utan något som skylde henne. Hon hade inte ens en säng. Det bekräftades att hon hade befunnit sig i detta skick i över 10 år. 

Mary avled på Willard i januari 1876 pga av tuberkulos. Vid den tiden hade hon blivit en förebild för de framtida patienterna på anstalten. 

Hennes doktor Dr Chaplin States sa att hon hade klätt sig respektabelt varje dag, vårdat sitt yttre och hon hade börjat ta hand om sin hygien.

1860 hade Dr Sylvester D. Willard krävt att staten skulle undersöka förhållandena i fängelser, fattighus och andra ställen där psykiskt sjuka var placerade. Det fanns så mycket misshandel inom systemet som vid denna tid sköttes av kommunerna.

Månaderna efter att Willard Asylum öppnades fylldes det på med människor i samma kondition som Mary Rote, till alla 250 sängar var fyllda.

Under åren som följde utökades kliniken och 1890 fanns det 70 hus på platsen och mer än 2000 patienter. 

1995 stängdes anläggningen som då under årens lopp haft sammanlagt 54 000 patienter.

Vid stängningen hittade en ur personalen 400 resväskor daterade 1910-1960 på vinden som hade tillhört de inneboende.

För när patienterna kom till Willard Asylum hade de med sig en väska fylld med allt de ägde och kunde tänkas behöva under sin vistelse. De flesta patienter lämnade aldrig Willard vid liv. De begravdes i namnlösa gravar på andra sidan vägen från anstalten.